— Jag iyckte att jag i morse säg en twåa banko i din Plånbof? — Den lemnade jag i stugan, — fade han kaappast hörbart, — men Emmy, jag fan ide ängra det. Jag Har några nipper, fom til ört min salig far; dem skall jag sälja. De ola wäl räcka åtminstone några månader till wåra behof. VII. Wåren war förliden och Konungen hade än: nu icke utnämat någon pastor i Munkaby. Fattigdomen mar ide den enda fruktaade gå fen, fom med hwar dag alt mer och mer in: trängde i det lida komministersbostället, som låg wid de branta klipporna wid hafskusten. Ofridens ande hade äfwen dit iaträdt; nåara uppenbara twister hördes wäl icke, och den kärlek, fom under en tioårig förening erhållit rots fäste i de båda makaraas hjertan, mar wisst ide heller förkolaad. Men en swår och Häftig kamp hade upostått i Emmys själ. Heanes öfwertygelse Hade Helt och hållet omfattat deras läror, fom i tysthet förfölide hennes man; men hennes känsla wille ej följa den: Hoa älskade honom om möjligt, högre än förr, och fruktar för hans salighet Hade öppaat ect helfwete 1 heanes bröst. Hon hörde med bäfwan och outsägliga qwal den underwisaiag han lemaade sina barn, och befarade det Han genom sina förwillade lå: ror skulle äfwea föra dem tid den ewiga för: