gior: Hans blekhet och förwirrade utfeen: de förskräckte dem; de frågade ywad ban gjorts Jag bar undertecknadt nyfter: betslöftet! (be pleger) utbrast Han änder ligen. Hanna och huprun kastade fig om bang hals. Allåa tre greto glädjetårar. Det war från denna punkt, från denna Frogscen, som ben rörelse utgiä, som sedan spridde fia. med blirtens snabbhet genom Förenta Staterne, drog hundra tusenials menniskor med fig, och wexie till en mäktig mur att monverfa ben dryckenskap, fom likt en swallande sjö hade sedan en tid begynt sprida sig i landet, indragande personer af alla klasser. De fordna dryckesbröderna på krogen i Baltimore gjorde fig till nylterbets yredifanter och under namn af the Washingtorians gingo de och slera med dem, ut att hälla tal i städerna oh på landet til folksamlingar, hwarwid deras egen Itfåerfa: renhet gaf fårg och lif till att utmåla dryckenskapens fördömmelse, och det rena lifwets sällhet. De kommo till Boston, Hawkius war med. Man hade uopmanat honom att tala; men han war or naturen ingen talare och kunde knappt förmås att upptrida. Han gjorde det dock på mångas uppmaning. Markus Spring war närwarande wid detta tillfälle och han omtatade det en gång för mig. Hawkius, då ban uppträdde, begynte med dessa ord: 43 hafwe been a drunkard! men tystnade twärt liksom öfwerwäldigad af sina minnen och af stundens högtidlighet. Deu talrifa församlingen ropade till honom ord af uppmuntran och wälkomst, och ingof bonom nytt mod. Han återtog order, men blott för at: boris yorten om sitt förra elände och om lita Hannas förhållande til Honom, Enkelheten i oerättelsen, dess inre skönhet, mannens djupa rörelse fom berättas de den, allt gjorde en djupt gripande werkan. Den ena efter den andra i församlingen uppstod och talade ord ur lifwets eller bjertats innersta sanning. En röst bland mänge den utropade: gifres det äfven hopp för mig: Fal jal rovade andra, fom broder, fom skrif under, Wi wilja stå er dir Tusentals personer skrefwo denna afton sina namn på nykterhets förbindelsen fom Hawkius lade fram. Den goda PNarcus sade att ban blef så lifwad och så rörd af detta uppträde, att äfwen han steg upp för att i församlingen uttala sin glädje deröfwer; men knappt hade han sagt twå ord, förr ön han — kom af fig, glömde ywad han wille säga, och fatte fiy ned åter med fast föresats att aldrig uppträda fom talare. Denna ommwåndelfe-hiftoria är i grunden rått besynnerlig. Ty den werkande orsaken utgår ef af den lilla hjeltinnan deri. Men jag tror att hon stod i hemligt förbund med en god engel, od att den hade funnit fin wäg till krogen denna morgon och hwiskat i mannens öra att lura krogens wärd. En li stig liten flickengel, Helt fäkert. — — — — Till Swenska Pressen k—ä 4