AM nn nn 8— fa äfwentyrlig som obehaglig. Carlsson, som för att wara wäpnad i händelse af ett dylikt sammanträffande, försett fig med en gröfre stör frågade stjulsbonden: skall jag wäga få? Denne swarade: ja gör det, hwarefter Carlsson utan widare besinning hoppade ur släden och angrep den rärmaste. Wargen uppresande sig med ett högt tjut, tycktes icke wänta en sådan djerfhet Men det första slaget som träffade honom föl vå korsrygaen och hade den werkan, att han blef matt, men frrang dock omkring 200 foms nar derifrän fram emot ea gärdesgärd, der ban föfte dölja fig i ett dusksnär. De öfriga wargarne flydde. Carlsson och stjutsbonden anfölonnu gemensamt den ensamme, redan ffa: dade wargen, och ihjälsloao bonom, och hode nöjet att med lönande byte äterwända från ea lika mådlig fom djerf strid. De dansande wedträden. J Tidningen Barometern berättas om föls jande list fom en bonde begagnat för act upp: säcka wedtjufwar. Sedan han gång efter ans nan fafnat of fin björkwed, men ei kunnat tre sappa tjufwen föl han på det rådet att köpa fig ect skälp. krut och inbdorrade ett duktigt skott i hwardera of de öfwerst på famnen lige gande tråden. En morgon foart derefter fule ca af granqwinnorno baka bråd. Bäst hoa lagt weden i ugaen och flod der nåra iatill, sysselsatt med bakaingen, kommer ett wedträd i slark fort ut ur uanen och råkade en Hylla, der ett dussen tabrickar och fat totalt sönderkrossades. Håröfiver på det håasta förwånad, började hu: frun åkada Guds djelp, då Åter ett tråd kommer ur ugnen och gifwer henne ett få wäldigt flag, ott bon föl omkul på golfwet. IF dets samma exploderade alla de andra wedträden på en gång med den följd att hela ugnen föll sönder i en enda grushög. Hustrun spraag ut och begynte skrika på hjelp, sägande att f—a kommit i ungnen. På detta fått fick boönden upplysning om hwem tjufwen war. — — — — — — — — — En supares omwändelse. lUur Fredrika Bremers Hemmen i nya Werlden, 2:dra delen.) För några är tillbaka bodde i Baltimore en familj med namn Hawkins. Den hade warit i bättre omständigheter, men gått ut: för, genom familjefadrens hängifwenhet på starka drycker. Det war en frog på en gar ta i Baltimore, ver war dag 5 a 6 drydesd: bröder brukade samlas och supa dagen ige: nom, Mir Hawkius tillhörde detta gille, och ehuru han fördömde det, och fördömde fig sjelf för fin swaghet att gå dit, war det fom en fördömmelse att ban hwar dag drogs dit och kommen dit, få kunde Han ej gå längre, Sent vå aftonen eller om natten raglade han bem, föll ofta omfull i trappan och skulle ha blifwit liggande der och förgätts af föld och elände, om ide hans dotter, lilla Hanna, fun. Få nits. Hon wakade till def hon hörde Honom komma hem och då gick hon mot horom och bjelpte Honom uppför trappan; oc) då dan föll omkull der, och hon ide förmådde hjelpa borom upp bar bon kuddar och täcke ned i traps van od bäddade under hang hufvud och bredde öfwer honom, få godt bon det föra mådde, och lade fig sedan der mid hang fis da. Hustrun hade i förtwiflan tröttnat wid honom och sökte med sitt arbete uppehålla fig oc de andra mindre barnen. Villa Hans na (blott 10 år gammalj tröttnade ide att wårda fadren och att följa honom med fin barnsliga kärlek. När Han om morgonen waknade ur sitt rus, brukade han genast fäns da flickan ut att siaffa bränwin. ch hon gjorde fom han bad, då ej bennes böner före mådde honom att afstå. Men de lyckades blott att hos Honom wäcka en starkare fånge la af sitt elände och behof att glömma det. Han förbannade sig för det han war en så owärdig fader åt ett sådant barn, och han twingade barnet att gifma fig den förderfs wande drycken. Och då han genom den nya brännande storke drycken blifwit nog upplifs mad att åter funna flå upp oc) gå, gick Han ut — och til frogen. SÅ war hans Kf en lång tid en kedja af elände och fielfförban: nelser, blott afbrutna af nya rus. Huset hade sjunkit i djup fattigdom och sjönk för hwar dag djupare. En morgon då Hawkius, sjuk till sinne och kropp efter föregående dagens rus, waknade i fin säng, befallte ban fom wanligt Hanna att gå och staffa sig bränwin. Men flickan wille ide gå. Hon bad innerligt: Dear father!. Jcke i dag! kära faders OM hon gret. Fadren böd henne i wredesmod att lemna rummetEnsam steg han upp och gick med frapplans de feg till det wanliga Häller. Här Hade emellertid en besynnerlig scen föregått, swår att förflara, utan en hemlig högre inwerfane Dryckesbröderne woro redan der tillsammans wid de fyllda flaskorna, då en af dem säger: det år likwäl bra tofigt att wi skola fitta här och förstöra oss blott för att göda det här fwinet! menades krogens egare). De andra instämde. Någon fade: tänk om wi från denna dag icke ffulle dricka en droppe mer; Det ena ordet gaf det andra. Männerna upprättade hastigt ett förbund oc uppe satte en skaift, i hwilten de med ed förplige tade fig till totalt afstående från starka dryce fer. Öch när Hawkius fom in på krogen. mötte honom druyckesdrödarna med nykterhets plafatet och ropade: Sfrif under! Skrif uns der! Öfwerraskad, öfwerwäldigad, nästan utom sig, skref han sitt namn till de andras. Utan att ha förtärt en droppe bränwin, Has stade han nu hem, liksom i i ett nytt slags rus. Han fann sin hustru och fin dotter till: sammans. Han kastade sig på en stol och kunde blott utropa: det är gjort! det År m—— Ve sens srt tt nn i det hon fåfe fina milda ögon på Sejserliag, bör icke sjelf misströsta. J denna fund misströftar jag ide swarade han. Men man år ide altid lika slark. Ack fru Colding misskänn mig ickt! — Er bögafta ning stube wara mig lika dyrbar, och war Öfe wertygad att äfwen jag mer än allt annat, wördar den lära hwars prest jag är nog lycklig att wara. Farwäl fade han til dyddans olyckliga innewärare. J afton kommer jag Stor. Gnd målsigne er! rigo, frågade hon: Af hwem Har ni fätt denna? Af pastorn. Af vastorn! uprepade hon, sägande till sig sielf, Den war enkans skärf. Nu tillade hon dögt: Tror du att jag fule nännas taga dens ne ifrån dig? Nij behåll den, patron skall nog bli betald, och war säker, fortfor dea hulda åfa werscende makan, ett det endast år för ordnins gens skull patron är få noga, och — och— ox sanningen hade swårt att halka öfwer hennes rea na läppar, Han bad mig föra detto, hon säg