ALngngngngnn TIS omgifwen af fyra små bara. Twänae äldre nodo mid fönfirer, lemaade fritt lopp åt fina sayftningar. En wälklädd man hade nyss inträdt i denna sorgeboniag. — Huru är det med dig? — frågade denne. Den sjnke såg upp, men förmådde icke swara. — Ack nådig patron — swarade hustrun, —det är få ida det fan bli, — och bon tors fade özgonen med sitt qulbwita förkläde; hon war rå sitt sätt högtidsklädd. — Ru har ni wäl iate tilfälle att betala den lida skulden, om jag mins vått war det 5 ror bfo, Anders lånade af mig?— — Ra kan — jag — iate, — inföll den sjuke. — Rå så är det icke noga dermed nu. — fortfor han i det han månde fia tid bustrun, — du fan tjena af det med spånad eller hwad fom helst. Jag år inte hård, och Har aldrig welat förtrycka mina undersåtare. — Nej Gud bewars, — swarade bustrun, under det art hon täakte Helt annorlunda. — Men du måne tänka på din själ, fåra Aaders — några dagar måtte du mål ha igea — bär har jag något med mig åt dig, — och daa framtog en bok författad i det lägsta språk föreställaode det inre af olila menaiskors hjertan fontes vå hwarje sida och djeflar, wälusten, afs unden samt alla möjliga laster woro der inom persodiflkerande, dessa diertan klassifsetande, och