ning til Mosjö, gaf ändtligen wika för den förstnämdas ofta förnyade böner och tilbrin: gade den omnämnda Söndagen i den från det lida Pehrsbro en mil belägaa arenagården. Fru: arne Mimer, Sele och Birchhotlt; woro äfwen samma dag på Mosjö och en allmän otålighet perrskade i dea liba kretsenz men dea stackars Emmys intresse mar i frid med de öfriaas, faslän bona någon aåaa förebrådde fig drama dar skan såsom låg 0h enen nyttia. Moa hade res dan ätit middag, arvas bliar ciltades uvi föds siret ty i hwarje ögondlick wäntade man den ifrån kyrkan återkommande brukspatronen, och Anaa eade icke ett öjonblicks ro, Hon tvandra: de ur det ena rummet i det andra, under det hufwudet altid wände fig åt gårdsidan. Hennes swar woro orediga, taakspumdda, kiaderna blossade och anletsuttrycket oroligt. — Men min söta flicka — sade modren till henne — dn har tagit såsskälen i slället för gräddsnipan. — Mtersi förlägen, under det att fruarna, un daatagandes Emny, högt skämtande öfwer Hama nes tiakspriddhet, gif h on ut för att hemta gräddskälea. — Ru har du iu tagit, assjetten med ln goasyltet, det år få godt jag går sjelf — yttras de modten lugnt, i det hun sakta hwiskade i fia dotters öra: — Om det wore fru Sejerling