då morgonsolen redan hår få högt, och fom bar plånbok och blyertspennan hos dig i fån: genz— Låt fe: broad år det du skrfwer? — Jag skulle just börja — fade ban. —Förmodligen wers? E — Jag nödaas tillslå det. — Jag tog plånboken af honom, mea fann blott en öfwerskrift: Til min Ka—na! ÄN! der da mi der! Til min Kano! Och hus ru lätt fan man icke få dit de öfriga bofndfs werna. Mu bjelper der tj att nefa. Bekänn således! Beskrif din sköna; den fom år kär gör det gerna. Om det ändrligen få skall mars, fade Han och tog fig en beqwämare ställaing. Det är onefligen en förtråfflig marelfe. — Hemma hår i fadin? — Wisserligen! Doa har att tacka en af siadens borgare för fin tillwarelse. — Uag är hoa wäl? det förstäs. Men oc wacker!? — Just ingen fubkomlig sköadet men en mycket regelbunden wäxt. För öfrigt undafåts sia; men denna stadigare form år just passaade för mine är och mitt lynne. — DHwod gör ide kärleken! — Men hennes inre wärde? — Eti misst, iemat och allwarsamt wäsende är denne naturliat. Likwäl — oss emellan — qgofferad, år hoa mej intressant. För df