— Du! utropade han, i det: att djupa med ade fig på den eljest jmna pannan. Du! Goldia nedslog först fin blid, men upplyfte den edan. — Wil Sherr Bircksdeia fe fin mors fordaa bug, fom jag efter denacs död måste ropa In, för att göra mig betald. — Ja, jag skau följa dig, swarade han med längsam, men ljadlia röst; hår år ej stället för förklaringar oss emellan. Tigande lemnade båda kyrkogärden; när de kommo til den bestämda olatsen, wisade Soldman vå en arusdög . . se hår, hwod jag bar mar ... för några weckor fedar, uppbrann detta hus, och der närgränsande, som tillhörde Fru Gröndahl; genom ett underwerk lyckades der, att rädda de andra husea i qwarteret ... Jag hyr nu, med dustru och bara, ett litet uselt rum i den der twärgatan. Plötsligt förmildrades Heriberts blick. RÅds dade du ej något? — Nij, förlager, werktyg, lösboet, alt brann — Jaså ... då bar jag intet art säga dig ... samwetet, fom säkert mar det. fom förde dig til grafwen ... år troligen en ssrängare domare än ... halfgalaningen . fänaen ... dwiskade Heribert ... Farwäl ... men säg mig förd hwar Fru Gröadagl bor? — Hoa bov på samma tmårgata, fom jag,