och till hemmet. Den döde Lars måste lem: nas aqwar till följande dagen, då hans lik blef bemtadt of 4 man. bwilfa hade göra nog att, ehuru uftrastade på manligt wis, komma dit, som Norgren ensam och snort saat utan hjelpmedel hade inkommit på rin: ga tid. — Den fullt trowärdige körrespondenten, som meddelat G. L. T. ofwansiäcade berrättelse tilllgger att han såa NR då denue med sitt sällskap stunigen fom i lond från fin berömliga bragt; anblicken war på en gång glädjefull och rös rande och bämsk: den raske bonden war ru blef, utmattas stapplandt; klåderna aenom wåta sönderrifnanblodet vann från de sönderslaana dänderna; men i ögat lysie en alans, bwilken lifssom wittnade att marnen mar råid med sitt dagswerke. Gnd gjorde aätibop!, säsom havs egna ord föllo fia. Widsen sak, fom få mål talar för sig sjelf behöfwes ej bär tilltaget af några loford. Skulle något tibäagas wore det karxske en ön I skan, att sidan mandom, rädighet och mens: j niskokärlek, fom denna bonde wisat, ej bland oss måtte nägoasin utdö, — samma öeLskan, hwarmed Geijer slatar den stolta fången om utalbonden med det forntida karlarlonnet: i RÅ band att ej i Swerge se sitt slut! — — — — — Jufsres på begaran.) Balen. Det fom ett glädjens bud, — J feflig fal, Skraföpingsborna skusle bälla bal Oh unga tärnorna de mysle godt Åt dansen äfwen — cj kurtisen blott. Hwarenda bod i fen war öfwerfull, Af unaa damer, allt för baleas stul; På ljusa dagen och den mörka qwalh, Sägo dit in hasta mången dm mamsell. För Herrir Haudlande wid slutad dag War iarulagret of det basta slog, Förfärligt miaskadt, under dagens split, Om ej för Contis dock för god Credit. Men ändteligen efter många qwal Och många aningar för wåntad bal, Fick ögat glädja sig def dag att fe Ur östern tåga mot de lycklige. Och balsalongen blef sä festliat redd, Mit wäl def make äanu ej war sedd. — De unga tärnoraa den wäntade, Wisst sköna bilder öfwer allt fid se. Och jemt på slaget fer slogs dörren opp Till lifwets stönla mål; der mänget bopv Wäl skulle sanna fir — och dit en hwar Tog af sitt sville med, hwad än fanns qwar. Och unga damer i den hwita drägt, Som ostuld wisar och med den är släat Til nöjet swäfwa wid hwarandras Arm, Med ögon lågande och wåglik barm. Då ljöd orkesterns första ton och se Hwar rynkad panna fick ett leende, Och balen börj de och ingen fanns Som snart ej miste båd förstand och sans. Suv skönt hur aningssult år ej att få J wals med älffingen framswäfwa få, Och att då hjertat klapvar fortare Ett bud derom med handens tryckning ge. Mea allt tar slut en gång, fom bwar man wet, Och nöjet äfwen, — fast till stor förtret För dem som älsta det och balens fröjd Tog slut då hoppet nått sin största höjd. Och hemåt sträfwar längsamt en och bwar Med utaf nojet endast mianet qwar: — Men lefwe nöjeaa! uppå en bal Nog skönast wisar fig wär tids moral. Hans P. Kyla.