det af år det håll, hwarifrån nödropen Höra deg, med ful föresatis, att då den fraga t fen gaf wika, störta fig framslupa i båten. Till Noraren kom cu en gosse från Vila Jhre, wid namn Olof Larsson som letade efter fia äldre broder, hwilken man trodde wara med bland de olyckliga Norgren vare nade gossen att wara försigtia man denne fom war tomhårdt skondade fig åstad, och fom ett siycke före Nordgren, vå den allt swagare, isea, tills Norgrea med fasa måste äse, huru gossen nedsjönk. Mian att omer tänka på fin egen fara påsk)ndade Norgren fia fart, men wid pass 50 alnar från håbket, der gossen gått fig med brast isen äfwen under Norgren, och denne kastade då fig i bir ten. Uppresande fig daonblidtiasen fer Han föl omkrina, och fianer 3:ae man liagande hwar i sin wak — den ene stilla hällande fig fal wid iskanten, under bemska rop på hjelp — den andre görande fruttlösa förför att fom ma upp Waken der goss-n Dlof gått fig ned syntes tom! Här midt på det en half mil länga och breda, men med swag is belagda träsket, der trenne menaiskolif swäfwade i den yttersta fara, woro ögonblicken dyra. Försl qälde der att få reda på Olos: med med yran söaderslogs isen, och med tilbjelp af ljustran arbetade fig Norgren fram medan issiyckena, och fom efter en sunds anftränge ning fram till Olofs wak, oh lockades upp: draga denne, fom redan war sanslös utan tecken till lif. Nu styrdes på samma wis och med samma ansträngning kofvn till was fen N:o 2: den olycklige der hade emenertid af mattighet släppt tiokanten och utsträckt på träskets botten, men med hjelp af ljusterstaken fick Norgren upp honom, som igenkandes wara Olofs broder. De båda brödernas lif lösa kroppar lades bredwid hwarondra i ökfloden, fom redan deraf blef för mycket neds lastad, och dock war ännu ett Hf i fara. Ben tredje, fom Norgren igenkände wara Hus: bonden Safob Liljeström Lilla Ihre, enda fd: det för en talrik familj, anropade på det mest hjertrörande fått om räddning i fin nöd Norgren tibropar Liljeström att endast få länge hålla fig uppe wid iskanten, tills N. buanit vå holmen aflemna de båda berzade om hwilkas wederfående han hyste godt hopp men Liljeström swarade med redan bruten stämma att det war slut med bang frafter, och att han snart måste släppa fit tag. Då bad Rorgren honom hålla fig usve ätminssane få länge til dess han fått ösa okstocken läns och sedan ban med sitt enda torra flåädegplagg mössan hastigt fått den lilla farkollen läns, gällde det för Norgren å ena sidan den tredjes rädaing, men å andra sidan kanhända egenoch de båda andras undergång, Att få den wan: mäktige, halfdöda Liljeström i ökstocken war en lyckträff, ett underwerk. Det tillgit få att Norgren med hela fin fropvåtyngd lutas de fig öfwer åt motsatt häll och tag för tag dalade Liljeström i ökstocken. Men huru fome ma i land på holmen men den lida ned: dränkta farkosten fom knappt war en tum öfwer wattnet, och som genom den minsta oförsigtiga rörelse fule ha kantrat? Men Guds bjelp war med den ihärdige dannemannen, fom med fin dyra fan slutligen och lyckligen landade mid holmen. Men når han dit framkommit, war på långt när ej mälet wunnet. Ömgifwen af en döende och twenne döde, såsom det tycktes blef han willrädig, hwem han först skulle egna sin omwårdnad. Först tog han ihop med fin une ge följeflagare på färden, Olof, fom ocksä, genom rullning oc) anidnina til Norgrens obeskrifliga glädje wisade tecken till lif, och som om en stund började tala och röra på sig. Derpå wände sia Noraren till Olofs broder, men denne war och förblef ett lik, oaktad alla i Norgrens belägenhet möjliga räddninasförsök gjordes. Liljeström, som i mänga år farit tili sjös och eger en härdad kropp fick allt mer och mer lifskrafterna igen. — Nu ankommo ändtligen från motsatta fi dan af Träsket 33:e man till hjelp för Nor. CAC oj I oc 0A 6 ö2. TS 7 ss RR :t.. AW— 6