i det trefliga hwardagsrum, der Hang fru, en fyratioärig, älskwärd qwinna, tilredt det upps jifwande kaffebordet. Hennes syster, profes sorns hustru, fatt mid dennes sida, under det att barapersonalen, bwilken tldhörde majoren, serverade fig i salen med den sunda mjölfvål: lingen. Båda fruatimmerna säao förwånade på deras männers sällsamma följeslagare, då mojoren, wändaade sig til dem, wäaligt mifande på en gol mid pörren, sade fåt: dig min gosse, aller kanste wal du heldre göra mma tre pojkar sfäskap mid wäniagen, når du nem ligen förn wederqwickt dia med kaffetären... Tyder du om affe? Döf för majoreas tibtal, fåfiade gossen Ögonen på en punkt, void hwilken de iiffom tycktes wilja fasthålla fig; kinderna blossade, hela gestalten upplyfte sig ifrån stolen, på hwilken ban fatt, i det han, bejdande fig, Åter sjönk ned på densamma. Will du min läsare weta hwad det war fom få uteslutande fjättrade hela hans själ? Jo, anblicken af ett wackert piano, fom hade sin plats midt emot soffaa. — Hvem år du min lila mån? frågade med en len röst, majorskan. — Jag heter Birckstein. — Jag tror att du tyder om instrumentet? fmålog professorn; bed majorskan att du får försöka det. J en bliak war han uppe från flolen, och i stället för att widröra kaffekoppen, fåne han ett var innerligt bedjande ögon på wärdinnan! — Ja mydet gerna, swarade Hon, på det frågetecken, fom stod att läsa i hans blickar. Och nu fatte han sia till pianot, och utan att spela någat egentligt stycke, framlockade han derutur fantastiska men hänförande toner. Så satt hangen fullgod fjerdedels timma, det war fom om tonerna återgifwit hans själs känslor; stundom milda och brufande än klagande få, fom om hela werlden öfwergifwii honom. De liffulla barnen i salen öfwergåfwo fin frus lost, och slälde fig lyssaande på tröskela, nyfiket betaktande den obekanta gässen. (Parti N