nat dn mianet af utswäfaiagar och samwetsqwal. Hang helsa mar förnörd, hang font förflappadt, hans bjerta uvrfylct af bedröf welje, och på gamla dagar såg hon fig nu be röfwad afla lifacts beqwämliaheter. Hans ungdomsdagar framitädde lika skuggbilder, och ban påmiade fig den höatidliaa seund då hand fader ställt honom wid ingången til de twenne wågorne genom lifwet, den ena ledande till ett fridfult, solbelyn land, betäckt med omnisa för. dar, och der glada, ljufwa sånger återljödo; då den andra förde wandraren genom en djup mörk häla, derifrån iagen utgång fånns, der gift flöt i stället för watten, ech der ormar hwäsle och ringlade sig. Han säg upp emot bimlen och ropade högr i fia dörsängest: OD mn naudomstit! låt mig återfå dig! O min foder, låt mig ärnu en gång få börja mia bana, att jag må wälja den rätta wäåganl Men haxus uaadomsdagar säwäl fom bans faders bagar woro floydda. Han sån ierbloss stymta fjerraa bort öfrer mörka MÅR och ke dan förswinna — de woro ju bilder af bong lorsvillda dagar. Dan såa ea sijerna f.ba fån dimlen oc) förblekna i mörker. Denna fjers na mar ju on bud af horom sjelf, tockte han, och en abt för fn ängers skurca pilevgecome borrade hans hyrtoa. fon mindes fina tdi gare följeslagare ech och ungdemsnärn:i; de