som en naturlig följd deraf började man Has ralellisera de förmögnares glädje derwid och de fatti:es bekymmer. Wid at glas runsch ajore des saart en insamlina för de sednare, och man öf verenskom att iasätta penninaarne dos en wikturliehandlare, samt låta Honom utskrifwa mat biljetter. Saadt och aijordt. En mikftuas liedandlare mar saart trärffad, med hwalfen man uppa;orde saken. Biljetterna delades mellan wånnerna, och hwar och en toa nu sitt qvare fer, för att nom det uposöka och lindra det flörta armod. fom de kunde pårråffa Det blef deras jalaftonsaöje. Se hår en liten scen, berättad utaf en af dem. Sedan hon worit inne på Mere ställen oc dels blifwit bemött med dån oc förakt, d13 ide funnit något enmärk mnaswärdt, anlände han slutligea til en bo stad, fria hwilken jemmer och olåt bötdesJekommen fann han rumm-t emt och mörkt. Han drog eld rå en medtagen ljusdit, och den för, som nu mötte war ide hunaesam. J en wrå fatt en medelälders, sjuklis och teras sin qwinra, omaifwen af cwå, tre barn. Bars fåra skräko. qvinnan aret, och wid åsonen af dena främmande blef olåten änau förre. Barnens fruktan ökade deras skrik, och den fattiga qwianan tycktes i den anlände — en bättre tltådd person — Ha fått ett föremål, hwarpå hon — i den bitira känslan of sitt armod just en sådan afton — lämpliatwis kuade uttömma hela sitt Hat emot de förmögnare. Onsider lyckades det dot den främmarde att få ordet och förklara aaledaiagen til sitt besök. Qwinanan luanade sia småninaom, men bes traktade honom med köld och twofwel. — Wat ej ledsen mera inamma, började slatliaen barnen ropa, wi så ju mat och ljus och wed. Deras Ord tränade fram till hennes hierta och dröt hennes köld. Hon mottog biljetteraa, men utan att tacka, utan att yttra ett ord. På hemwäånen mötte Hen unac maanen den fattiga qvinaan, då försedd med fina behof öfe mer juldagarne. i . Hva igeakände Honom och wände siz genast til honom. — Jag fer art ni ej narrade mio, yttrade hon; jag trodde dot det. Gud wälsigne er! (5 C.) or BO BS Strar. Frän främmande landet hert Gaspar kom hit Att lära wår Swenska, han gjorde sin flit; Ean dag han mig skorde: ack säg, hwad är ment Med strax, som man swarar mig bitte och ent. Till herberget kom jag så frusen och blött: UR gif mig en brasa, ca bäddl jag är trött! Strar! swatar man mig, och på flockan jag fer. Att rar år en qwart, och ibland är det flere En häst jag begår och twå firar de mig swara; Då lär jag aft strar flera timmar Fan wara. Från krogen mia karl lofwar komma tillbaks Sivar! ad, men då fer jag att pirum är strax. Pi torget twå fruar ha råfat strid; såll upple jag dem beder, få siftar jag frid. De swara: Strar Hålla mi uppl men för wäl Jag märker, att firar det år aldrig, i gräl. Srax lofwar mig smeden att laga mitt läs; Stror lofwar madamea att slärka mitt kräs; Strar domaren lofwar att utflag mig ge; Dock torde han wänta tills riksdag fått fbe. Nu frågar herr Gaspar: Hur tolkas då j renost Det ftraxes? Jag swarar: Mpredift såsom ges naftle Men främlingen suckar: Hvvad sorg dec mig gör, Att swensken ej brukar sitt strax fom fig bör., a ras he Mg LW RH CA