för oba Epriflna få glada Julen ellet THris sti födelsefest. Det är sannolilt, eller så godt som wisst, att till den Christliga fröjden, bwarigenom uppgången af frälsninaens Sol, för hela werlden skall firas lika glädjefullt af amla och unga, ännu en annan har sällat fn ywilken gjort denna fest i Sweriae ifyre nerhet glad och bibehållit den fåfom i:a fos ra allmänna folkfäesten. Redan i den gräa bedendomens dagar, lånat före Cyrifendos mens införande, blef om wintern en sior fest firad under nama af Jul, som inföll ungefär i början af Januari månad, då Soten åter började att wandra urpföre och dagarne att wära. Denna urgamla fest har sedan fame mansmält med dea Christtiza Julen, hwars början inföll några weckor tidigare och har bibehålit mycket of fin gamla, nu tid en del ide mer begripliaa, beskafseahet och af fitt gamla jubel. — Ufwer ändamalet och bety: delsen af denna gamla Sulfef, och hwarföre man just i den strängaste och hårdaste wintertiden hade de modigafte och lustigalle nöjan ffilja fig forskares meningar ganska mycket. Några påstå att det marlt en fest för det begynnande året, för hoppet om blifwande slkördar och säledes äfven om tillkommande glädje, hwarmed man helsare och invigde pet nya äret. Andra åter göra den til en fest för det uppstiaande ljuset, som efter mins tersolståndet åter begynner att lysa med länare nöjen och förhoppningar, och lofwar att för lossa werlden och menniskornas hjertan från de lånaa nätternas dysterhet. De, som äro af den förra meningen, beropa sia på det li ka ljud, fom ordet Jul har med Hjul, hvar: med tydligen skulle betecknas tidens omlopysting, som efter bestämda lagar alltid återvåns der dit, hwarifrån den utgick. De sednare deremot söge: derföre antände man eld på bergen och swängde Julfacklorna genom nat ten, til den allfröjdande oc allfosrande Sonens åra fom nu småningen fom att befria från den lågqa natten, emedan man ide klart oc berrliat nog kunde uttrycka glädjen öfwer ljuset, lifwets bögsta sällbet. De eri a ra härwid om det, fom man låfer hos Pros kopius (en Romersk skribent, död år 533) om den längtan hwarmed de högsla nordboerne hwilka nu hela weckor futit i mörkret, måns ta Solens ankomst. och huru de dagligen uppfliga vå de högfta berg, för att freja efe ter solen, oh huru äadtligen ett allmänt och oändligt Jubel beaynner, når en nedkommer och förfunnar, att han fett de första ESoljtrålarne Den fesiliga tiden kallades fordom åf: men Julafred, emedan ala rätteaångar och fejder under detsamma skulle hwila och al split och ofrid upphöra. Den fom under deha fröjdefula dagar anföll eller särade nå: gon, blef nästan ansedd fom en Guds fridje tare, och pliftade trefaldt och fyrfaldt mot det eljest öflige. Wåänlighet, gäsfrihet och gemensam glädje herrskade då öfwer hela ri fet, öfwerallt woro bord dukade, de mjödfylda hornen hwilade aldrig, wandraren och fråm: lingen woro wålfomna, och fullkomlia fråjd oh frid war, såsom det dessa sköna tider zbtid skule wara, med Gud och menniffor: ikasom det en gång skallade ofwanifrän; Llra ware Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god wilja. Toros och Hamnapriser i Stockholm: