CAU)A..AAAÖA LU EF dig oltwungenyet vd) derjemte få mycken ädelhet och slorsiathet, att mängden upphörde med uts bwisslingar. Framkommen till afrättaiagsnället, boppade hoa raskt på marken, destea med ftadig fot schawotten, kastade luan siaa blickar oms fring på denna folkskara fom betäckte RewoIntiongplatfen, och sedan don, lik ect helgon, fom ilar hädan til Gud, lyftat fina sköna ds gon til himmelen, gick hon att öfwerlemaa sitt hufwud åt skorerättaren, når hon kände en oforssträckt Hand borttaga den sichu, fom bes täckte hennes hals. Heanes käaslolöshet gaf wika för hennes upproriska blyasamders rop: en rörelse af förtrotelse bragte deancs kropp i darranin, hennes bleka finder öfwerdroaos har stiat af en lysaade colorit, hennes ögon gnistrade af wredens eld, men allt deta förswann säsom en ljungeld, och ea sekund derefter föll detta unga och sköna hufwud för bödelas dila. Arma flicka! fom hade kuanat lefwa få lyds lig om hoa ej glömdt fin qwiano role, tålamod och odemärkthet. (Åut.)