borgare, att bestämma huru mydet denna mos raliska fonfideration bör måga i rättwisans wäg:skål, jag åberopar er Flofbet. — Fact medborgare! — fade honom Charlotte med smälteade på fina läppar, — tad! Ni Har förswarat mig på ett grannlaga och ådelmodigt sätt; det war det enda, fom anstod mig. Jag tackar er, och mill betyga er min känsla derföre; dessa herar, — tillade bon, uts märkande gendarmer, som omgåfwo henne, — hafwa nyligen underrättat mig, art ala mina egendomar skola konfiskeras; jag år något skyldig i mitt fängelse, och jag ålägger eder att betala denna skuld. — Man bör hoppas, — swarade den unge förswararen rörd. Eharlotte skakade hufwudet med en förförisk melankoli. — Jngenting! — fade hon — ingenting! ... jag år okunnia huru de sista ögonblicken skola aflöpo; slutet kröner werket. Jag behöfmer ej md flit wara känslolös för mitt Öde, ty ända tid detta öaonblick bar jag ej Ännu haft den miasta fruktan för döden. Wid detta öaonblick märkte don, att de eds swurna hade slutat fina öfwerläaaninaar och att presidenten flod i begrepp att tolo; Hoa pände hufwudet til dem, utan att någon rö: relse öfwerfor hennes anletsdrag, och hon of: