Sframlet i riglarne, fom man utanför une dandrog, äfwensom amdaingen af en slor nyckel, som man införde i låset afbröt Charlotte. Hon fåg flera män inträda; i den ena igen. fände hona FouquirTiaville, den offentliga äklagaren. — Som det tyckes, skall det ej dröja länge med min dom? fade hon till honom. Elt af fonventionen denna morgon fattadt beflut Har ålazdt mig att skaffa upplysning i er proseiss swarade han heane. — Od ni fommer för ett fråga mig? — frågade Charlotte. — Ja, meddorgarinua, — swarade Fous quier:-Tinvilr. Charlotte genmäide wärdigt: Detta år er tilätet, men det är också mig tillåtet att icke swara: ej inom riglar och ett fångelfe8 mörker skall jag samtocka till att före flara unn handliag och mina motiver. Medborgare, — tillade hon med stolthet — hela werlden år jag skyldia redogörelse för mitt uppförande tihåt mig för detta ändamåls upp: fylande, få afbida det offratliga förerrådet ins för miaa domare och folket, då skal jag tala. — Bekänn åtminstone edra medbrottslingar! — återtog den offentlige åklagaren. (Forts.)