gallerfönster, fom redan ej mera tilät dagsljusets iatrångande i fängelset, tid dem: — Natten framskrider, medborgare, wiljea J ej kemaa mig allena? . — Wi hafwa befallvina att waka ofmer dig — swarade trotsiat en af dem. — Wakfen medborgare, — swarade hon; — J skolen få fe med hwilket lugn oskuldea hwilar. Hoa satte fig på en halmbädd, fom utan (wifwel warit wattnad af några brotslingarg änger-öellet raseritårar; och den stackars flickan öfwertygad att hon utfört en skön och pris: wärd handling, upplyftade sitt hjerta tid Gud och insomnade. Hennes natt blef ej hörd of något fammetss qwal; jon glömde det blod bon utgjutir, för det att blott täaka vå det, fom Morats död skulle fFos na. Derefter, mid sitt uppmaknanne, frågade hon fina bewakare om himmelen war utan moln. — Ja, medborgarinna, jag warsnar tj nås got mola på himmelen, — swarade naift, den fom befann fig närmast fönstret. — Ri mål, — genmälte hon leende — min själ år äfwen molafri; jag har bewisat Franke rike en lika få for tjenst, fom om jag hade aedgjort en tiger, undkommen ur Siberieas skogar för act i wåra klimat nåra fig af menniskoblod.