sig mot Girondinen, som med beundran åhörde denne. — Ia, tidningen Carrier Univerael, mam. fel, — och i det haa upptog dena ur fin morse ronrocks breda skörten: — det år den enda jag i dag emottagil; jag har ej ännu öppnat den: ad! jag måsar ej ensam läfa tidningarne; hwarje nummer bibriagar mia alllid få rysliga ophe: ter, act jag käaner behof af wänners omgifniag för att iahemta dem och siana styrka att förs draga dem. Charlotte tog tidningen, fom den deputerade från Gironden lemnade benne, och öppnade den; men knappt hade hon bedgnat förfa sidan, förr ån hon uppgaf ett genomtrångande skri. — Min far! . . . mia far får på de fride lostas lifta! — fade hon med klappaade hjerta; bladet föll ur heanes pänder, det stackars bars net fmålte i tårar. , En hemsk tostaad följde på detta ögonblick ängsteas blekhet hölide allas ansiaten; Chars lotte återwann först talförmägan och sansning. — Abltså år mia far fridlyst och nödsakad aft gömma fis! utan att jag allszatet förmår uträtta til hans frälsning ... Herr Bar: barour, tilade hon wändande sig åter mot sin granne, — ni fom kommer från: Paris, nt, fom närskådat ala dessa grymheter. fån, gifwes då intet medel att hämma händelsernas blodiga gång? . . .