Du år ett wäsen, Gud, som lif och werke — Ä nina har, Som gifwer lagar ut, och form åt lagen gifwer, Hwad år då lifwet wäl? En laa, fom wert. ning blifwer, Hwad forn? En lag, fom werkniag emot tar. Twå makter uti Herran gifwas, En är, som lifwar, en som lifwas, En orsak och ett ändamål. Utur förståndets rena läaa Går winaad kårlelens förmåaa, Som Ppaenir ur fit eger bål. Bort nu materio, du aldrig, aldrig fanns! Så långt, fom himmelen sitt nåt af stjernor svinner, Ej liflös tinkebild, ej bjertlös död du finner; Allt andas uti Gud, alt lefwer i hand glans. Hwad stundom wi materie nämae, sir blott bang kärleks eget Ämne Som wifar fia för of juft få. Hwad fom ej ån är uppendaradt J morgon år kanske förklaradt, Förklarande dig, Gud, ocksä! Du twiflare, siig fram, förmår du tänka tig, Att något utom Gud blott för fig sjelf kan wara; Förmår din tankekraft tilnågra rymder fara, Der ifrän ewigbet ej Gud befunnit sig? Gifs mål en sol fom ban ej sände, En sijerna wål, fom ban ej tände? D, skynda då och säg of den! Föraäfwes ifrån Herrans wilja Förmår ej något ewifwel skilja Grundämnena i skapelsen. Eti ewiat dubbelkön fram genom werlden gär Naturens böjelser fig ständigt sammanpåra. Motsatserna i allt ett enda wilja wora. J tingens stora strid — allenast kärlek rår. Def röst naturen altid hörer, Tid lif och form den alltid förer; All mängfalld wi beundra hör; Ffrän förwandling till förwandling Ca ewig kedja utaf handling Naturen war naturen är. Förwandling? Är det död? Dwad är wäl döden då? Det år att wara få oh något annat blifwå, Eit tilstånd i den stuad man will det Onvers gifva, En werling i wårt lif att höare skönhet nå. Ur nattens mörker — dagen swingar, Ur puppan — skimrar fjärilos wingar Ur doftet — swäfwar Psyche fri Att skapa är att ewiat tänka Att älska form åt tanken skänka, Att dö år att fullkomnad bli MM Luthers mening om SKonwentiflar (Ur Luthers Skrifter, Walchs Upvl. 5 delen, sid. 1059 och följ.) Upönnpredikningar (Winkelpredijten —Kon nm Ef : — böra all: