— —1 —v—————72 Den vresterliga skruden kuade icke hindra blodet från att fjuda i det hjerta, fam Flappas de under den, Huru bittert ångrade han ide detta ögonblick att ban låtit häaföra fig af stundeus iatryck, och ej trott henae hwars låps par ännu aldrig bedragit honam. — Nägra minuter förflöt innan haa kunde framföra ett enda ord, men få saart Han dunnit sansa sig från den första häftiga sianesrörelsen, talade Han med styrka och wärma, och under det ban sökte ingjuta tröst i hennes ångerfulla hjerta, predikade han abwarliat mot de fel, fom fanffe åstadkommit och fan åftadfomma det mesta onda som ffett och sker i werlden. — Ru tue trädde den sjufas fordna matmor; då denna fic fe Fredrik S., tog bon ett feg tillbako. Huru mår du fåra Anna, Har du haft något på ditt samwete . tillade hon med en kristelig ton, fom du anförtrott hofpredifanten? Ka! jag har sagt honom att jaa ställt fill mycket ondt — och att hans fästmö mar oftyls dig. Mamsell Goldman kuade ej röra sig ur sållet. Hon wågade cj upplyfta fina ögon tl honom, fom hon få abwarsamt föroråttar, Hår yttrade ban, lär ej lälet att afhaadla deita ämne, men efter den lidande sjelf låtit er tyd, ligt fördå att hon anförtrott mig alt — få stal jag utbedja mig en annan sång att fom prst, förföfande att glömma Det enffilta onda ni tillfogat mig, fortsätta samtalst. Nu måna