Säg, hwem har gifwit makt at dig, att skapa slika kroppar, fom ide Ha ett ben i fia? Din mås likwäl framboppar på lätta fötter, tät och nått — jag werkligt står och gapar och undrar styft på hwillet fått, få frönt du Måsar skapar. Att ifrän nakaa klippor, skär, der wågorna de slunga fin hwika oredes-spott; att der få gladt och muntert siunga, hwad wittaar der wil annat ån, att du får höat i fången — iaa frår bär lågt oc sjunger; men Du sjunger från balkongen. Din Fiskmås är så lockande, så kär för själ och sinne. Jag den bedärligt plockande, nu äger i mitt minne. Om hwar sänafogel sjönge så naturligt på fin wifa, jag tror att Prosaisten då nog slulle wilja spisa. Men sant! — ett ordspråk säger se Den smak fom byttan äger ; ej släpvs — Våt Prosaisten flå; j han oc fitt wärde äger! Jag Prosdisters kotteri ej will det minsta röra — allnog — mi komma sams deri: De ha sitt egna öra. Sjung Du! Lät Lifmwets werlingar, ej tonerna försiumma! Sjung midt i farors härjningar! Sjung glad, fast völjor skumma! Hwad rör det dig om kring Sandhamn, de starka stormar pra — Du kan ju sluta i din famn — Din maka och din lyra. Sjung Du! Lägg ån ej bran bort! Du fan än mocket qwäda! Din Sångmd år utaf den fört fom tiufa fan och gläda — Du fjungit ffönt om Sångens tröft och om hur fing hugswalar — Sjung! Meåsar bör jag hafwa röst ms aln sek