Domna eller siuda öfwer. Ofta spider hälsans kraft; All det inre lifwets saft, Gräfwer of i mulen neder, DÅ en sjukdom med fin nöd Wäcker anden ur def död Och def båg til himlen leder Se ut: Guds eget ord, Hur blott en heldregda gjord Utaf tio återwänder, Men i plägans bittra weh Siräcka alla bedjonde Upp till Jesum fina bårder: Så fan sjukdom, hälsa bli, Om wår ande from och fri Till sin frälsare sig wänder; Så skall döden lifwet ge, Då som bara wi bedjande Sura of fadrens händer! Räds då ej den grymma gäst Som bland of fitt wälde fåft, Wet att hjelpen är ej fjärran! Utan trotts och utan knot, Tag den skickelse emot, Som förordnad är af Herran! Vår dig att hand finger fe Så i werloslig styrelse, Som i dina egna öden! Unnas dig att lefwa än, War de armas stöd och wän, Stöd i faran, wän i nöden! Mister du ock någon kär, Som din tröst och hugnad är, Trösta dig med bibelordet, Att den wän, som gått förut Finner du ändock till slut Wid det flora Nattwardsborden Blir du sjelf bland deras tal, Som i sjukdoms bittra qwal Döden innan kort skal fälla, Må din själ, fom hälsan glad, Fly til lefwande Guds ftad Hälsans brunn och lifwets källa! C. 3. F. Den ÄÅdle. Den ädle går få lugn och stilla fin bana fram, men hög och stark ban rödjer undan flärd och milla från lifwets töckenhöljda mark. Han i war menska igenkänner en biltog från sin faders hem: han anser ala säsom wäaner och delar sorg och fröjd med den. Blad öfwerallt på lefnadsfärden han warsnar spåren af den makt, hwars kärlek, fen den alstrat werlden, i menskors bröst dess spegel lagt. Han ser en skymt utaf den sanna, som blott hör högre werldar till, på hwarje klar och öppen panaa, hwars Herre fritt det goda will. De ondas bittra hån och tadel, tilbakastudsa mot haus barm, der, närd af hjertats himmelsadel, hans kärlek brinner lika warm, och öfwer ord och handling freder en hög och oförgänglig glans, som allt sitt rena wärde leder blott från en ssäl, få ffön fom hang. Hwar dunkel sorg till vo han smeker och älskar hwarie hoppfull själ. Han oskuldsfuflt med barnen leker, men trifs ock med de gamle wäl. Åt hwar och en som modigt sträcker fin färd dit ljusets stämma böd, få innerligt sin hand dan råder! til wänskap och till redligt slöd. Nog bar den ädle mänga strider. wisst stinga törnen mången gång; men han ej räknar hwad han lider, iy vröfningsbanan är ej lång. hwad äro några år af smärta —— — — — — — — ——— — —