skapat mitt bem till ett litet paradis! — nu fer hon med en förstulen blid på den trettisås riga Bino, fom nedsäaker fin, under der hennes kinder färgas af en hög rodnad. Som ingen swarar honom, fortfårter ha: Dessa ha: de ej welat, och till dem har jaa beller aldrig wågat upplyfta mina förmårna blidar.! usuru skulle då den hustru wara, fom ha: de haft den lyckan att dehaga farbror? frå: gar Brite Sofie, den äldsta af Mamseberaa Dalius. roon fule, utan att wara precif wacker, baft ett godt anfigtes ett rediat försländ, men alldeles ide något smbe, hwilket ide passar fruntimmer — uac, få wisst kusia talar afbryter fru Das ing. Of framföralt återtar han, Mulle hon förstå att bercda fin mars trefnad, säaa ja till allt hwad han behagade, laga ypperlig mat, floffa bonom fint linne, stoppa sjelf hang pipa med ett ord — Med ett ord wara hang hughiderffa utv ropade fru Afperfon häftigt. Det der tyder jag alldeles iate om. iYnte juft huspåherska, men hans alt i ala menar jag. Den huslru, fom båder riktigt of fin man försäkrar Bino, år, just sådan, det är min dfwertygelje.