hade hon begärt, oh törnrosen låg iden gamla boken, och få begrefwo de mormor. På qrafwen tätt ord kyrkmures, vlan erade de ect rosenträd, och det stod fullt af ros r, och de böjde fig i winden och fade tid hwerandre: Hur ljuft år det att bada i dag oh i mån: flea! och når wi då äro fom aldrawackr ast, få kommer en får hand och plockar of för den aldrawackraste flicka. Huru skola mi rodna, bur skola wi dofta! Och näftergalen hörde hwad rosoraa fade och näktergalen sjöng om rosen, fom der unga flickan lade i fin psalmbok, om rofen, fom förwarades der, tills de friska kiaderaa blifwit skryakliga, ulls den unga slipaa blifwit en game mal gumma. Det är så ljuft act lefwa i mins uet! Och medan näktergalea sjöag öfwer rosen och öfwer grafwen, ljödo från orgeln i kyrkan, de sköna psalmerna, fom stodo i boken, fom låg under den dödas hufwud, och månan lyste så klar och rund, mea de döda waro icke här; hwarje bara funde om natten luant qå dit och vlocka en ros der wid korkogårdsmuren. Ea död wet mr ån ala lefwande. De döda meta hwilken åagest fom skule komma öfwer oss; om det säbsamma hände, att de trädde midt ibland of; de äro få coda och lärleksfula, de wilja ej skrämma of, de döda komma ej. Jorden har kapat fig öfwer likkistan år jord,