der skön och strålande, ingen ros är friskarc; men ögona, de milda, wälsigaade ögoaa, — ja de tilhöra änau mormor! — Wid heanes sida sitter en ung man, stor och kraftful, han räcPer heane roseo, och Han ler — så ler ändå inte mormor! — jo, ändå, nu — han är bors to, många tankar, måvga geftalter swäfwa förbi! — Den sköne manneagär borto, törarosea ligger i psalmboken, od) mormor, — ja, bon fitter åter der, fom en gammal gumma och fer på den wissnade rosen, fom ligger i boken. — Ru är mormor död! Doa fatt i ländstolen och berättade en wacfer historia, hon fade, art hinorien nu more slut och bon trött, och hon lutade sitt hufwud tibbaka för att sofwa: man kuade höra henaes andedrägt, hon fot, hon sof, men det blef alt tostare och henaes aasiate mar fule af lycka och frid, det mar fom om et sollken lade fig öfwer hennes drag, hoa log, och dä fade de ans dra att hoa dog. Hon lades i den swarta kissan och i det hwita llanet, hon war få wacker, och dock woro ågona slutna, men hwarje skrynka war borta, hon låg der med leendet kring munnen; hennes hår war få silfwerhwitt, få ärewördigt, man war abdeles inte tädd att fe den döda, det war ju den kärahjertansgoda mormor. Och pfalmbos len lades i kistan under hennes hufwud, detta