Och nu war hon honom oumbärlig; inaen enda minut, hwarken kunde eter mille han faks na henae; hon månde bang kudde, bäddade till och med hang säng räckte honom sjelf de för reskrifga läkemedlen, tislredde med egen hand de få rätter, hau förtärde, war, med ett ord, hans öaa, dra; ftaf, ja alt. Sertember med sitt wackra månsken, fin teme pererade luft och siaa skymningsslunder mar inne. En aftos, då Edgor hwslade på den stora sparlakanssängen i sitt och fin kustrus gemen: jamwa rum, föl han i en lätt slummer. Hon Hade blott för ett ögoablick aflänsaat fig, men wid det hoa lade handen rå läset, wakaade don: O jog drömde få ljuftigt ... är det du, Hulda ...? Lemna hushållet ät din jungs fru, men lemna icke mig. yT pwad drömde du? frågade hon med qwäfd röst. — Jag drömde, att paradiset, såsom det i skapelscoken beskrifwes, war flyttadt til jar: den, och att du, jag, wåra föräldrar, jemte måra små barn, woro ensamma der . . och jag föraam en känsla of onämnbar falighet. Hon solte fig rå fäaakanten och tog hang hand, fom hon sfifteswis tryckte tll sua lip: par och sitt hjerta. — Wet dn, Hulda, att jag aldrig älskat någon på jorden få högt, fom jag under fed: nare tiden älskat dig ... du har under derra silla år gjor: mig mycket lycklig ... huru ofia undergräfwa mi ej sylfwa mår sälhet ... ser lycktiga år knade wi bafwa egt tilsammans .. och un År dit blott ... ett.. (Foris.)