de, nu tårfydda blid och sade: min Edgar, förs låt mig, om jag erindrar dig derom . . . min: nes du förra årets midsommarnatt . . . mins ned du huru löftestik den mar ... och nu år det en höfldag, wisserligen skön och klar, men ändå ... en höndag. — Wårens blommor, smålog Edaar, boris wissna ju alltid, men når mi om hösten inberga wåra mogna skördar, hafwa wi ej mera att befara. Wår sista återförening beseglades mid bädden, der wårt döda barn hwilade ... låt of nu wid det lefwande baraets wagga besegla den nya. Och de åtföljdes tid Huldas sängkammare, der deras Tycodor nyss uxpwaknad, låg i fia wogga och med sitt första smålcende helsade fina föräldrar. Hon utstickade sköterskan. — Ser du, han ler emot of . .. det är lörsta gången, O, mare det ect föredud. Modrea upptog sitt barn, och lade det i fadrens armar. Han tryktte det til sitt hjerta och lägs gaade armes fring sia hustrus lif, w swarade hon: Ja, må wåra hjertaa alla ite förenas, såsom wi nu i deena sycksaliga stund sluta of til: sammans. — — — — — — — — — — — — — — O mia Huld! hura mycket hafwa wi sj nu ett jäsa hwarandta, jag mil ej förneka att du genom arraagemanget med diaa pons