Med osäkra feg gick Edgar genom de rum fom ledde tid sängkamwaren; ; darrande och oro lig öppnade han dörren, närmade fig fången, och förde undan sparlakanen, då den unga mor drens bieka andelika skepnad mötte hans blickar. Barnet låg på henaes arm; hon slog upp de tihstuna Ögonen och med mödn lyfte hoa hans den från täcket, för att råda den til Edgar. Ucbristande i tårar sjöak han ned på fina nån. .. hulda, jag will ... — Tyfd, hwiskade bon, akta dig att låta ör aonblickets sianesrörelse locka dig tid löften; fom allt blir bra .. blir godt .. wälsigne div fon . War en far för honom ... en bror för hans ... mor . . . Edgar lade handen på barnets hufwud och fofte def panna i det han sade: Gud wälsigae ig! — Han får ju döpas i morgon? bad Hulda och falag Theophil, fom betyder quds wän. — Jcke Theophil ... men Theodor, fom betyder Guds gåfwa. — pGuds gåfmar upprepade hon nästan ljudlöst; ja wisserligen Åea Guds gåfwa men ingen efterlängtad, ingen ombedd, ingen öaskad gåfwa, suckade hön och en tår föl på barnets panaa. Haa skall heta Theodor, bestämde Edgar. Det war en hård sirid mellan lif och död,