Underlig är menskans wandel, Om man den betraktar rätt. Bäst man snusbod har och hander, Sitter man på taburett. Fåfängt går man hår och koxar, Att fitt öde fe förut. År man född att mota drar, Blir mon rik grossör till slut. Stundom för att gifmild wara, Känner lyckan ingen gränd, Mången ifrån Fänrik bara Knogat upp till exellcas. Så maa ser ock mången wandra Arbetsam men dock i nöd, Medan uti lättja, andra Simma uti öfwerflöd. — Roligt wore till att weta På hwad grund det så är stäldt, Mtt en del skall ha det feta Och en annen frå på fwält. Dock, hwad fan det på vet hela, Röra of, jag fråga will? öÖdets makter med oss spela Utan att oss spörja till. Fåfängt är det att wi spana, Hwarför ödet så befallt; — Men det är ja menskans wana Lägga näsan uti allt. ÄÅNXEUELLLXELLLLLLI)LLLZQAlsuLLLLLLLALWUAAA— äö—d