sjelfständighet och sitt menaiskowärde — förs tjenar ej att wara fritt eler att wäl behand las. Men den fattiga arbetarn, som ödet ställt att subordinera under nyckerna hos en hård eller orättwis husbonde, med honom är förhållandet ej få, tv huru skal han protestera mot förtryc: fet, enär det kan bewifas, att förtryckaren i tjenstehionsstadgan år gyanad af förtrådesråttige beter inför lag, hwilka ej tjenaren tilgodonjus ter — eller då han med fig sjelf wet, att han är såld för lifwet, att han af en djefwulsk ut: räkning år infpunneu i beroendets garn, och omöjligen fan komma derur, åtminstoae ej förr ån han genom orklöshet bewisars att girigheten et widare kan draga wärlar på hans kraft. Det år penningens förbannelse, att den Fan be stämma arbetets wårde, det år arbetets målfige nelse, att arbetarens råtta lön ligger utom ce ler öfwer den werld, der auldet regerar och) tywärr! ofta gäller, mer, ån både rått och sanaingl . Uti den Ffåloch potatistäppa, fom tillbörs de stattorpet Stenåfen, syates en skara bhalfmils de, tra siga och osaygga dara, några i kif med Hwar: andra, andra gruperade omkring en mot ena stuguwågaen upvrest stege, på hwars öfwersta pinnar uprklättrade. mig fom wildkatten, en oförskräckt pojke, i det ochrislliga nopsätet att plundra ett sogeldo mid takåsen. Ju ifrigare den fjädrade modren, ömsom med gälla stri, ömsom med