fom låg wid ön, och natten war ännu ej få långt framskriden, att den ide tillät mig i denna fåls samma uppenbarelse igenkäana ect wrak, fom läck och utan masler tungt framdrefs af bål: jorna. J fören rörde fig rågot. Dwilken lycka! det war ju ect menskligt wäsen — en like förskonad af döden för att sedan kuana une dergå få många flera qwal, liksom jag? Jag bemödade mig att ropa högt, men mina förra anfirångningar bade beröfwat mig talförmågan. Jag steg upp på en isspets, och den beklagangs wärda warelsen wisade fig nu för mig fåfom en hund, hwilken mid min första åspa utbrast i ett wildt tjut. Det war ej det smärtfulla ljud, som dessa djur stundom låta of böra, ej igenkännandets glädtiqa skälande, nej — bungs ren. hade förbytt hang natur, liksom dea fr wen ändrat min — det war endast en uthnagrad fiendes tjut, ett rofdjurs skrän. Äfwen detta förswann och nu låg ea djup natt utbredd öfwer ruinen. Moraonen fom, det war mig likalltiat. So: fen smälte min ö under mig och måste snart blanda honom med böljorag, det war mig åfr men likgiltigt. Jag bade besegrat mina lidanden, jag kände ej mer huagrens qwal. Jag war lycklig ty jag wisste, att jag nalkades dör den men döden kom endast långsamt, min fons stitutioa emotfiod Honom; jag låg i en förfårs lig dwala.