Hör på, min aunssige herre, berra har gif wit min viga galet når Hoa mar hår i morfe för att köpa ättika. — Nej, herr Borgmästare, jag gaf Henne ju bräawin. — Men när man begär ättika, så wil man icke bafwa bränwin. — Jo hon blinkade. — Blinkade hon? — Fa det gjorde hon. — Rå, hwad har hennes bliakaing att göra med ättikan oc Bränwinaet. — Åh, herr Borqmästaren wet nog bäst att mi ide få sälja bränwin i bodarar, men att wi icke kunaa underlåta det, utan att förderfwa rörelsen, och för att icke blifva upptäckta och bölfälda, falla wi bräawia för ätnka, så art den fom wil ha bränwin bara begår ättika och ger oss en liten wink eder blinkar, och då begripa wi genast hur ban mil ba det... Men jag hoppas att herr Borgmådlaren icke begagnar fig of dassa upplysaingar, fom jag gifwit i förtroende. — Allt hwad Chriftine fick för den misslockode middagen war en warning, att id: bliafa åt unga bodbetjenter, når hoa ea annan gån komme att kopa ättika. Slut.