på en Söderteljeball jag mar bara fjortoa år då, och du lofwar att fria, når jag skulle bli stor. Jag har warit dig trogen, Bernhard, min kusia, och wäntat, Gud beware kungea som låtit kusiner få gifta fig med hwarandra utan embarras, såsom förr i werlden. Lila Dina! det mar der enda Bernhard kunde säga på en lång fund, ha Dina! Min snälla Bernhard! kände du icke igen mig i går i AR acjl söta Dina, jag erkäaner, att jag alömt bort dig länaess dan, emedan jag läse min mathemathik, det är ea welenskap, må du tro, fom fan jaga alla flickor i werlden ur ens mine ue. Men sår blef jag förtjull, ttols ala integraler och differentialer, i en litea dalkulla Ack! att der skue wara sjelswane lila Dina! Oh utan att tänka derpå, föll det fig, att . halt enkelt kysstes — fom kusiner nem:Igen. Det war en bra treflig upplösniaa vå ma: ff-radsprobland, att det inmecklade XE er skulle wara du syelf, min söta barndomswän! Det funde jag icke ga nd met hwad du pratar, men det är detsamma; du är dig lif, fak du är wackrare med de der furnlaa mustacherna, ån förut utan. Kom och sått dig här bredwid mig, och låt of prata om fordom, der will säga om baradåren, då du redan mar ea for, sasligt lång kadett,