der. Wid de 40 årens slut wisade fig kärleken pos damen, för att taga afsked en gång för anna. — DÅ hon fid fe honom, betraktade hon bonom med en förundrad blid. Hmwad! det är ni, min herre? NÅ, hwad will ni hår? — wad? wet ni ej det? Har nt glömt wär Öf werenskommelse? — FHwilfen öfwerensfoms melse talar ni om? ... Ack jag kommer nu ihoa, ... Men min lila mån! ni år alltför nogräknad, alltför flräna; ut skänker mig ej efter en mist. — Mej wisst ide, menniskor. nas lif tilhör ej Helt och hället mig alledo; det är deladt emedan alla gudar i Olympea. En del tibhör mig, en annan tvishetg-gudinnan, en år för koasteraes och wetenskapernes gud m. m. Och fe hår 10 år, fom jag Aulit från Minerva, hon fordrar skadestånd derföre, och jag är Nån: digt plånad af deana gudianas jalonsie. Hör derförel jag har ej Inf att stöta mig med ala gudomligheter, för er skull, och det är misferligea förgäfwes att ni med edra 40 år ännu för Per behaga; jag ämaar ej skaffa mig mer förtret för edra wackra ögons skul. — ÅÄjvs swarade damen med ett intagande småleende, vår du ej öfwer alla sådana småsaker? Huru ofta Har du ej med heder dragit dig utur små vprocesser: du är noa säker att altid winna dem, lida skalk! För öfrigt göra sådana tider dig heder och ökar dina segrar. År du ej i Hemlighet frid vad deraf att fe, der man altid ger dig företrä