Ej stormens wågor det hwarana förfölja; Ej är man der med farorna i krig. Der blomstra änaarne och lundar sjunga. Och skördar, mognande, på fälten gunga. Dock finns en storm, som äfwen der föröder, En fara finns, som ej förskoning ger. Mot denna storm dig ingen klippa stöder; Från denna fara du ej räddning ser. Fast ej du ställt din ilfart öfwer bafwen, Du kan dock komma lika fort till grafwen. Så wittna åldrar, som i moln sig gömmo, Så tala dagar, som än mot oss gry. Den gamla lärdomen wi ej må glömma, Att ingen fan för dödens stormar fly. afrån hans härjning ingen matt fan fria: Allt måste falla för bans böjda lia. Dock må wi ej med hopplös oro klaga. Ty bwad är döden? Blodst ett sändebud Från Honom, fom i nåd will ge och taga, — Från fridens, kärlekens od nådens Gud; Som, då han bryter hyddans swaga siängel, Will fostra anden till en lifwets ängel. Med denna tröst du må mor grafwen skäda, Du sorgsna Make, du betrydte Far! På glad förhoppning hwila nu de båda, Dem Du förlorat, ej forlorat, har. De gått till Honom, som oss alla wårdar, Att finna frid och fröjd i himlens gårdar. Om sjelf du gladdes, då wid kända stranden Du styrde kosan mot en fredlig hamn; Gläds ock med dem, som utaf Fadershanden Nu blifwit förda till en alskad famn. Så huldrik famn ej finnes bär på jorden, Som den, för dessa nu är öppnad morden. Bland såta wänner, som till urnan wandra, Att bära blommor till de käras graf, Må ingen Herrans råd och wägar klandra, Men als prisa den, som tog och gaf. Den bästa gäfwa, fom of Gud förunnar, Finns blott i ewighetens himlabrunnar. Dit lyften blicken, om än skymd af tårar! Der hemten mod oc) hopp eder soryl God är dock Gud. Han läker, då Han fårar; Och blifwer nu, fom förr, en wäldig borg. Han är den sol, fom ewig klarhet bringar, Och saligheten bär på nådens wingar. (Jnsandt.)