månaden har icke haft att bjuda på mer än en enda blomma och det har warit den, som i långa qwällar wärer upp på fattigdomens fönsterruta oh i falla kristaller lägger fina färglösa blad wid sidan af hwarandra; den gläder fia ide af solens glans utan dör bort för def strålar, och frodas endast under fijernhimlens magiska skimmer eller då månan breder sitt kalla sken öfwer jorden. Och den blomman skänker icke någon fröjd; fattiadomen kan gerna kalla den för sin, t) oftast är den en skylt för sorgerna och döden. Men ide bloti öfver Sweriges jord har länge bwilat ea trydande börda — äfwen öfver Swenskmannasinnet hafwa legat tunga bekymmer, ty def Konung bar warit nåra dödens portar OM lif och död de hafwa lån: ae stridt om den segern. Men med wårens första windar fommo wänliga budskav och förkunnade att Sweriges Konuna åter fattat sin spira och tagit i sin hand rodret på den farkost, som har behof af att föras i sin rätta furs. Detta budskap har warit oss alla kärt och i hwarje sinne har äter waknat mången slumrande förhoppnikag. Wid arafwens vort wärer kärlekens ros och aldrig glöder den warmare än der. Så bar äfwen wid din sjukbädd, ädle Konung, uppsvirat dessa rosor af kärlek och vå hwarje dess blad har glänst mången daggperla af de tårar, fom i tysta bönstunder runnit ut från hiertats warma fålla. Och med skäl haf wa wi önskat att få den stund länae fördröjd, innan du gick att nedlägga din Konungoliaza dubbelkrone iaför foten af alla Konungars Konung. Ty kommande daaars historia skall en gång förtälja, att Konung Oscar den I, egde den underbara förmågan, att för hans versonlina styrelse fommo alla partier att ty: na och deras pilars uddar att förslöas. DÅ frågar man, bwari denna i wår oroliga tid få sälsonta förmåga beftod, få will man swa ra, att den låg i Hand rättrådighet och i en ädel, redlig wiljas aldrig trötinande nit. Den menniska fom will det råtta oc) fom will det med själens Hela allwar, och med hjer tats fulla wärma, den äger en kraft, med hwilfen han, lik Atlas i fablen, kan bära upp en werld på sina arlar, — kan stödja ett af himlens hörn. Har nu Förspynen satt en sådan sillsynt natur på samhällets höjder att waka öfwer folkens wäl, då blir def in: flytelse få mycket mer gnomgripande, def rena afsigter få mycket mer wärderade och det ingär i hwarje enskilds intresse, i dess wäl eller we, att bewara och upprätthålla denna personlighet, fom är folkens gode ge: nius, fom är den lefwande försonliqyeten i en brusten tid. Derföre lossaade också, i de länga weckor af fore, hvarje medborgare till de budskap, fom kommo från den bemsöfta Konungaborgen oc för hwarje aft)nande ÄAAAAOAOAOA iiiii aret månaa tårar öfwer henne; fåärlnn: men an