för min fars wilja i den delen! Gud låte hans process wara långe änauls — (lt jemt ffåmtar ml fade kussin Otto: Den den unge L. Hwad tyder ni om honom — Bra, swarade hon, få långe han år långt borta bäri, från. — Åa om han kommer närmare på Pufierna då? fartfor Otto. — Far swarade bon, då blir han mig lika motbjudande som...... Som jag? ropte fammarse junkaren. — Fa, uppriktigt fagdt, sworade bon, fom ni och hwarje annan friare. Håre med gick hon bort. Kammarjunkaren fattade min hand, och fade med förälskade dlifar: Du sodländska skönhe! Du kuade trölsa mig för all min förlusl, bara du mile. Den du fielf är min slörsta sorg. Tror du inte, jag begri: per hur det egentligen hänger ihop med dig? — Nej! swarade jag leende, det tror jag werkligea inte. — inte det: ropte han: tror du inte jag wet att, unga L är din älskare? Hwarför skulle du annars tagit honom få warmt i förswar? Detta år för dfrist någonting, fom jag länge welat af — Ja får swarade jag, DÅ ni känner unga L, wet ai nog råtta fanmanhanget. Men låt mig ändå ge er ett godt råd. Bry er iate om honom afseecade på mig; meu dos fröken kunde Han wäl bli er farlig efter hwad ni sjelf fåger.t — MR swarade Han, det bryr jag mig inte om. Adolf L. är ju få godt fom bara pojken. Jate