i Hand mus widunderliga nyheter, och fom of: tast sedan börsade tala om fia kärlek, samt pinade fin fästmö, såsom bar kallade henne, med en: trägna böner, att bon måtte gifwa honom sitt högtidliga ja och utsätta deras bröllopvsdag. Wid dessa utajutelser af sitt hjerta bes gagnade han alltid franskan på det jag icke måtte förstå honom. Therese swarade honom antingen platt intet, eller gaf bon ett Fort, mycket bittert swar, men fom dock ide innehål det rena nej. jag önskade hon skulle gifwa hos rom. Pä mina föreställningar, att hon borde taga mod tid fig samt öppet förklara fin far och hogom, det hon aldrig mille ingå i detta äktenskap, swarade hon altid: Det törs jag inte! Ack, du wet inte .... Du känner inte min for! Denna rädsla och rädlöshet till: skref jag en elak fiyfmoders hårda behandling, bwarunder den stackars flickan hade uppmurit. Tanken härpå ökade min kärlek och min brinnande önskan, att fe heane fri och lycklig. J mina förhållandena til huset hade emellertid inträdt något högst narraktigt, fom unders stnadom roade mist ungdomliga siane, men dock i tidens längd blef mycket beswärligt. Min qwialiga mask hade vemligen haft den mia owäatade äraa act göra twå eröfriaaar. Twå kavaljerer suckade för mig; kammarjunkaren och elatsrådet woro begge intagne af mina behag. Etatsrådet D. mar ingen gammal man, men