upplysning om originalet til detta slycke, Hwilket i katalogen blott benämdes: Et frun timmersportrått. Men då jag på aftonen efter öfwereookommelse, följde mina fykrar på spektaklet, och stila och tankfull tog plats emellan dem på parketten, stötte den hyngsta mig rå armen och hwiskade: Lyft upp dina ögon, lycksalige swärmare! Din ssjerna tindrar rakt öfwer ditt dufwud. Se, i logen der till höaer sitter det lifslefwande oriaiaalet till det berömda porträttet på exvosittonea. — Yag tittade upp, och, i sannina, der fatt bon alldeles fom på taflaa, och med samma glånfande bår, med samma fila, swärmande min. Hon sycktes ide taga fyanerlig del i fina pratsamma gran: nars samtal; deremot förskom mia som om bon med spejande, försiulna ögonkast sökte efter någoa på parketten och parterren. Jag kände ett oförklarsigt missnöje häröfwer. Jag följde hennes blickar, och såg ändtliaen, att hon med behagfudt leende läppar belfade någon bakom oss, och att en hög rodnad i detsamma färgade hennes åkiader. pastiat wände jag mig om, för att upptäcka den lycklige, men jag fåg ide till någon, hwars ögonkast röjde hos nom. En dam tittade deremot upp åt logens Jaq erfor en ljuf, lugnande käosla wid den tanken, att det war benne, denaa helsning gällt. Pwad jag hela derna afton kände, kan lag icke beskrifwa; aldrig har jag förr, eler se.