de wåra föllo offer för sin menniskokärlek och fann en graf i detta eldhaf ... . Sedan onsirängniag oc) dagens hetta uttömt allas frafter, afbröts sir iden å båda sidor. Ges nomträngda af beundran för wåra fienders Ftes ka ståndaktighet skyndade wi of att bistå dem wi upptagit af deras fårade. Båda lägren woro helt nåra den lila bäcken, som skiljde dem åt; mi återförde sedermera från mårt fåltfjufhus minst hundra och femtio fiender mer eder mindre sårade. Då . . . (fortfor han med en synnerlig tonwiat) . . . då mar der en Fransk officer fom ide fruktade att gå midtin ibland wåra leder. Han war ensam och återfordrade en kamrat fom stupat mid hars sida. En soldat fom jag just Håll i mina armar meddelade er mas penbrodrens död; — och ert ögonlock fuktades, min olycklige, wärdige wän! Jaa räckte er min hand; ty ert hjerta war afslöjadt för mia. Wi förfiodo hwarann, och era drag inpråglade fig för alltid i den själ fom swäfwade er själ til mötes. Stilleståndet upphörde Kulor och skrot hweno öfwerallt annorstädes på linjen. Wåra soldater togo farwäl med tecken och röst. Wi swuro att wara neutrala, wara wäaner til dagens slut, pch denna ed bröts aldrig på denna del af slagfältet, fom war helgad åt krigares tacksamhet och brödraskap. Sedan den dagen ha fyratio år förswunnit.