dröjde det icke länge, innan ett samtal kom i gång. Wi talade om resor; mi hade sträfwat igenom samma länder, samma orter, näslan samma ställen. Til slut kommo mi til Sanien. Sedan en god stuad bade min samtalare häftat en skarp uppmärksamhet mid mina drag, som han tycktes wilja återwäcka till lif i sitt minne. Han trädde närmare mig och följande dialog uppstod: Har icke ni warit på Halfön 1808 med de Franskå trupperaa? — Js, swarade jag; hwarför denna fråga? — Jag war der också. Wid hwilken corps tjenade ni? — Wid första. — Under marskalk Viktors befäl, är det icke sannt? — Alddeles. — Ni war således wid Talaweyra? Ni war wid högra flygeln? — Och ni? — Jag bhörde til Engelska armeens yttersla wensira, anställd löjtnant wid 12:te lätta Dras gon-regementet. — Oh jag, jag tjente fom voltigör-lötjaant wid 24:de iafanteriregementet, fom stod midt emot er. — Det war då ett fompani af ert reges mente som började affären i daggryningen och med stormsteg klättrade uppför der ryftbara kul