jemte flere andra widtagna förbättringar inom bet kommunala området, förwara all tid minneswärda prof. Hans enkla, anspvräkslösa, flärdfria wäsende hade och förs wärfwat honom talrika wänner, fom nu med tårar bjödo honom sitt sista sarwäl. Dock ej det sista. Detta förgängliga skall ikläda sig oförgänglighet. Derom tala ock nedanstäende ord, fom hördes wid Axlings hwilorum, och fom äfwen här mä intagas. Wid Handlanden Herr Johan Axlings Graf den 10 Mars 1853. En usel ting är lifwet bär på jorden: Dess glådjedagar, huru få och korta! Btlott gäst och främling menskan hår år worden Snart gåften flyr oc främlingen är borta. Ej tidens barn det aifwet blef att weta, Hur? långe tidens Herre dem will spara. Hur skön od ktar än morgonen må heta, Dock aftonen kan mörk och stormig wara. Ja, ena dagen hur olik den andra! Nyss gick bland oss den Wän, som här wi gömma, En annan wäa dock snart han måste wandra, Fast qwar han bjöds af älskande och ömma. Dock klagen ej, I ömma bröss fom blöden! En annan wig är dock den basta wägen: Till lifwet föres menskan genom döden. J himlens höjd wår fristad är belägen. Dit är han gånaen: så hörs hoppet tala Om wännen, säakt i grafwens lugna sköte. Hur ljuaft att of med denna tröst hugswala, Tills i en bättre werld wi nå bang möte. Hur skönt att fe tillbaka vå den bana, Der han utsädde frön till ädla grödor; Der Han att sin och andras wälfärd dana Glad offrade sin tid och sina mödor. Främst bland de Åldste, fast ej Äldst rik åren, Han för samhällets prydnad, gagn och Heder Gaf mogna råd och röjde modigt spåren, För bildningens tillwäxt och goda seder. Kärt för oss alla är hans namn och minne, Djup är den saknad, som hans bortgång wäcker. Dock djupast i bans barns och makas sinne, Til hwilkas mård han mer ej handen väder. Dock sinns en hand, fom äfwen dem be warar, En hand, wälsianad, då den tar och gifwer; Som jordens sorg i himlens ljus förklarar, Oh hoppets tröst på grafwens urna skrifwer. Wid denna tröst, utgången ifrån Herran, J sörjande! aftorken edra tärar! HEGEL—L 0 OQO h—V mc CE