te och hang personlighet åstadkommo, att han hönaktades af Sultan och ärades af de Turs kiska folvaterna och folket. Endast Wizirerna, af hwilka 7 slörtades för hang skuld, och någ: ra Paschar, woro honom obenägna. SKolabar liken slutade också lika löjligt fom ett studeatslagsnäål. Då bufet fattade eld, störtade konungen ut med vistolen I Hand, mot Janitscheraa iawecklade fig i fisa svorrar, och föll få läng han war, samt blef på sådant fått gripen. Han fördes nu til Demotifa st trakten af Adrianovel. Dan begårde ej af honom annat än att Han skulle droga fina färde; man hade flera gånger skickat honom betydliga summor til respenningar och fortfarande wisat fig ars tia mot boaom. Det war ej Turkarues fel att han war älskwärdt frukostig och alltjemt räkade i penningförlägenhet. Deana vpunkt bar ett fullkomligt römandntregfe. Man bäfwar för honom når man fer honom skäaka bort dus kater näftals, emedan man wet att han eaecte ligen ingen ting har att skänka bort. Men man beundrar hans Koaungsliga stolthet, då han, äfwen i dea med trykande belägeahet, wägrar art emottaga skänker af Pascharne, emedan han såsom konuna ej fan af dem emottaga sådane. Då fråga wi of fula af otålig: bet, när skall han ea gång bryta upp?! Han bar aldeles ingenting mer i Turkiet att bessäl lå, och ifrån norden höres det ena nödropet ef: