yvltutri, ti17) SPP a berörde hänseende emot landskamereraren Lanactius inför Swea hofrätt i laga otcde ning anställa och utföra. (A. B.) Kg — Ur Romanen Far och Sou af Ridderstad. os (Forts. fr. föreg. N:r.) De öfrige fortsatte sitt rummel. Boijer blef allt mindre mäktig fig sjelf. Endast uns der spasmodiska ryckningar tömde han nus mera det ena ögonblicket ett nytt glad ... Det andra började han ett tal eder utstötte ett glådjeffri . . . slutligen förmådde ban ingenting mera; ban nde arbetat ut fig och sjönk wanmäktig ned på golfwet. . Det war i denna stund, fom dörren gid upp, och Brukspatronen inträdde, åtföljd af gästgifwaren. ö Taflan, fom wisade fig för ponom, war i högsta grad wederwärdig. Blossande ansigten, brinnande ögon, bäckar af pursch på bord ech golf, sönderslagna buteljer, halffyllda glas, kullstjelpta stolar, skenet från twänne talgljus, kämpande på lif och död med ywälfwande molnmasjor af tobaksrök, de närwarande alla sorlande på ena gång, och slutligen ... en af dem nyss i ett wanmäktigt tillstånd neds dignad på golfwet. Brukspatronens första rörelse war att af: lägsna sig, hans andra att inträda: det obe hagliga intrycket ingaf Honom Ten första tan. fen, medlidandet andra. Hans wanda blick anmärkte neml. att en del af de unga rums larne woro sysselsatte med att föra upplyfta den på golfwet liggande kamraten, utan at ega förmåga att gåra det, och han befföt att, ehuru obekant, hjelpa dem. Utan att inlåta fig i något samtal, begaf han fig äfven ge nast fråm till dem. Men om ett dolkstygn i detta ögonblick träffat hans hjerta, skulle han ej erfarit en smärtsammare känsla, än den han fände, då han nu lutade fig ned, och i den rusige, den till en död köttmassa förwandlade ynglingen igenkände fin egen fon. Endast ett utrop af förskräckelje tränade fig fram ur fadrens bröst, under bet han far stade fig ned öfwer ynglingen, fattade hans and, blickade in i hans ansigte, lutade sitt öra till hans läppar, liksom för att ÖfRvers tyga fig om han ännu lefde eller icke. Då Gästgifwaren bad honom följa fig, war bet i afsigt att smått håna herremannen, med åspnen of gelikars laster; men då ban nu såg den oro, hwarät sadrens ömhet bängaf fig, drog fia til oh med denne förskräckt och ängrande tillbaka. ö Så orediga de öfrige rumlarae än woro, fattade de dock hwad som passerade. Fadrens sorg och sonens belägenbet hejdade dem. Det war något sublimt i den förres smärta, när got förnedrande i den sednares fullkomliga rusighet, och ett blett minne af deras menffs liga wärde framträngde till deras själ. In gen af dem säg i Brukspatronen sin egen far; men likwäl wägade de ide blida Honom in i ögonens det war ändå en far fom siod midt i bland dem, och i känslan deraf — tockte de fig äfwen fe deras egen wara der. De rusige blyaas alltid inför de nyktre; i den stund blygseln förswinner har också den sisia gnistan af förståndet slocknat. Ännu kunde de öfrige blyaas, och instinetmessigt önskade de att så styndsamt, som möjligt, of: lägsna fig. Snart hade de äfven pelfat på fig och begifwit fig ur rummet. . Wi lemna den äldre oh yngre Boijer, far oc fon åt fig sjelfwe. .. Blandade Ämnen. Förgiftning genom tändstickor. Uti ett ute F etfå derortementer. Nisne, Har för — U——ne — — ——— — . 3 5— —