uHan-År fal, hette det, då men ssagit Frars tik marken och tolf hinder bundo en, 22 nun Gud skrek flickan. Min arme Frave! Hon mille gå from och trösta honom, mea karlarne slötte henne tillbaka. uSud ware tad, mumlade den gamle, att wi åndtligen äro den djefwulen gwitt. Grefwen sade: Bind honom fåkrt, att han ej kommer undan. Ni åren uiskickade af furften? uYJa mift, sade en af karlarne, fom kände grefwen. YBi skola änan i natt föra honom till slottet. Godt, jag skall ätfölja er dit, swarade grefwen. Han såg bäruti ett tihfälle, att wisa fursten fin tillgifwe bet och få hämnd på den, fom flört honom i hang kärlek. Man wille bryta upp och Carin war såsom en wansinnig: Jag lemaar er ej! Eläpp hus nom loss; han har ingenting brutit! Gud, min Frans! Dia arme mån! (Gubbe, för bort flifan, befallde arefwen. Och den gamle fattade henne swärjande, men gråtande mid armen, och förde bort den jemrande. Några dagar föreginqo under suckar och tårar för den arma flican. Furstens födelsedag AA.. YA