och hustru; ty wår kärlek är kosk och ren och Sud faner ej behag i wår plåga! nNT min gode Frans, jag måne nu gå in; midnatten år redan förbi. Men följ mig til dörren; jag år få rådd. upgmarför då, din lila stackare? fade han, user du jag år alls ide rädd. Mea följa dig will jag. Han bjöd henne armen, lemnade fin bössa qwar wid trädet och git med Henne. Ru trädde karlarne fram, för säkrade fig om gewäret, toao jantwäskan, genomsökte den, druce fö ur reslen ar wildtjufwens flaska och måntas de hang återkomst. Det warade ej långe innan han fom til: bata. YPunden sprana förut. Plötsligt stod ban stilla och fåg på fia berre. uPuga fall? sktek denne då han fån gestalterna. Hunden störtade fram och fattade ea af karlarne wid strupen. De andre hade oms ringat tjufwen. Från ala sidor ropaded dir: ST, elcr wi skjuta ner dig. Frans skar tänderna af raferi. Han Myns dade till eken och qrep efter fin bössa. Flere skott fölo; man trängde in vå honom. Han wärjde fig fom ea förtwiflad. Skriket och larmet hade wäckt dem fom fofs wo i skonwaktarelugan. Förf hörrade Carin ut, derefter den gamle och filt grefwen.