man wågrade honom att gifwa honom res wange i spelet. ö — Tror du att jag ej begriper hwad ett spel mill säga? pratade han. Hwad dumwuns nit är dit: . Tag ringen, eljest kastar iag den i ansigte på dig. Menar du att jag will hafwa nådegåfwor af dig för att lira bli att dricka jag måste skratta af grämelse .... bit med wunifdj ... hwad bryr jag mig om ringen...fådana Fan jag få få måns ga jag will ... låtom of dricka i kapp .. skäl kamrater! ... Dryckeslaget tog ny fart. Ä Ca studentmarsch fom ljöd utifrån tyftnar de likwäl för en stund kämparne. — Wdiöd ala små swarta afgrundsandar ropade Boijer, som sedan han nu urphört med spclet, intog första platsen bland mun: tergökarne, hwad stär på derute? Pan ffuns ger fu wår swenska Marseljäs: 7Ur wägen Moskowiter! ... . Marschen utifrån närmade sig hastigt; dör: ren kastades upp, och några af kamraterne fom för en stand aflägsnat sia inträdde återJ spetsen kommo tvänne bärande en ffums mande bål Derefter följde ett par andra, emellan hwilka den frön krigsakadewien vå Carlberg nyligen utexaminerade kadetten in: tog hedersrummet. Man sjöna: ö Rung Carl, den unaa hjelte, fan flod i rök oh dam: Han drog sitt swård ur bälte .... Så snart Löjtnant Carl, wi känna honom äneu endast under ke:ta namn, kom på gåftytfs waregärden; crhöll han fitt eget rum, der han i frid och ro förtärde en liten sera; men då ban hade liqwiderat den oc bered de fig att äterwända fil ben wäntande fys stern igenkändes han af de öfrige, säsjom er gammal barndomswän. Munterqökarne hade redan förut beställt bålen; och upptäget att i procession och un: der marche återwända med Kung Carl den unge bjelte, föll fig helt raturligt. Knappt fick Boijer ögonen på sin unge domskamrat, förrän han fattade fiir glas oc) uppstes på en stol, fom i bans föreftäl ning war ide mindre än en talarcsol. — Kamrater! ropade har, hören mia! Sången tyflnade BÖålen hade redan in: tagit fin hedersplats på bordet och glasen fylldes. — Jag är en swensk student, ropade han, oc en swensk studeat älskar hela werlden. Hon stammade wäl något men det war ingen fom tänkte på att fretifera i detta ös gonblick. — Pen jag är ide blott student mine herrar, fortsatte Boijer, utan jag är äfwen Westgöthe oc) älskar Westergöthland och dep söner mera än hela den öfriga werlden. — Bra, Boijer, bra taladt! ropade man till honmmmmm: Ett bravorop frän ähörarnes sida är en sporre, som kommer hwarje talares tunga att skena, om det gäller till och med att fre na ifrån förständet. — Wi se framför oss en värdig reryvec sentant af den swensta armeen. Mine herrar glömmom ej att wi äro studenter, att wi äro Westgöthar, och lätom of tömma en skål för armeen, en armee, mina herrar fom, fom ... som ... all fin orediga bessaffenhet bänade Boijcers tal ändock något få når tillhowa, ce huru hufwudsafen ej bestod deri, uran att det gick till kamraternas känslor, oc) den bye fan bade det. Men wättaligheten förwirrade Borjers hufwud allt mera, oc han war ännu längt ifrån slutet, när man måste hjelpa honom ned från slolen, på buken ingen begrep huru ban kuanat komma upp. Dignande slörtade han eller rättare föl han i fin gam 10 Undomgkamrats armar.