— Den Hwita studentmössan på hufwudet klädde honom garska wäl. Men bans utfemde war i detta ögonblick lidelsefullt, uppbrufande, häftigt. Han hade tappat, tappat mocket, oc spelet fortgick un der fortfarande otur. i Mist emot honom fatt en lång, mager farl: de blanka knapparaa i den blå rocken och guldtränsen kring mössan utwisade att han war länsman eller någonting dylikt. Mannen war fullfomliat nyfter, och tär ningarne woro, för ywart slag han slog, fråns digt lyckobringande. För att lifwäl wara rättwisa mot sällskapet, mäste wi erkänna att ide alla irummet woro upvhetsade af drockenskap oc pasfivs ner. Längst bort ett soffhörn fatt nemli: gen en perfon, tost oc tillbakadragen. Med benen uppkanade i soffan, och hufwudet us tadt emot en kudde, fulle man kunnat tro att. ban sof, såwida det warit möjligt. Äfwen han hade tagit af fig utandlaggen och befanns klädd i en enkel, men mygg och treflig siömansdrägt. Hungrig och uffrusen, bhan, som de andre, då de anlände till gangifwaregården, hade han tagit för fig af den walfägnad, man uppe dukat, men med den mårta, fom är wilkoret för en förnuftig oc god dict. I frället för soirituosa, inreqwirerade han et glas fristt, kallt watten, hwilket han under mältiden tömde. gamraterne knotade wäl häröfwer, men DÅ de ej förmådde öfwertala honom mat deltaga i deras nöje, gaf man Honom, under siämet och löje, tilnamnet: mattumansen. Så snart de öfriae började dricka och fpes la, drog han sia tillbaka i det hörn af fore fan, der wi nu finna honom. Men han war derföre ide den siste, fom skyndade den under bordet fallande fomras ten till hjelp, utan den förste. Förargad och missnöjd öfwer hwad som passerade, tillkännagaf han på ett tydligt och bestämdt sätt sina tankar samt förklarade att om de nu ej wille sluta och begifwa sig ders ifrån, få reste han ensam. Ingen lemnade likwäl gehör åt hans ord ÄÅpvasserskan inkom ocksä nu med nya punschbuteljer, bordet upprestes åter, och glas fen fylldes ånyo. Wär unge sjöman upprepade ännu en gång sin uppmaning, men då det war lika frufts löst, fom första gången, pelsade han filat gande på fig, i afsigt att iemna sällskapet. En häftig twist uppstod likwäl i detsamma wid spelbordet, och den qwarhöll honom. — Jag har tappat hela min kassa, rvor pade spelaren med hwita mössan, häftigt uppspringande; men wi fortsätta ... Jag skal återwinna den ... jag skall det. Ar det någon hår, fom will låna mig penningar? Alla närwarande Hade redan omringat den unge mannen; men wid den fifta frågan drogo de sig nåstan förskräckte tillbaka. In gen war wid särdeles kassa. —Fegeuslingar i wiljen ef låna mig mes del, att återtaga hwad jag förlorat! Ott med punsch, mera punsch! Jaa will swälja förtreten. Nåwäl, kamratl! Ni. fom tagit mina penningar, tillåter mig wäl att få fpes la på kredit. Den bleke mannen med de blanka may: parne i den blå rocken sljöt till swar blott fin stol ifrån bordet. — Ni will ide? — Nej, herr Boijer, jag har ännu aldrig spelat vå kredit och gör det ej heller nu. Boijers ögon gnistrade. — Mera punsch: ropade han, Hans affigt war att kyla af fig. men han berusade fig allt mera och mera. En stund förut, röd som en pion, war han nu blek. som ett månsken. Wild och li delsefull betraktade han med hätska och brin: nande ögonkast fin retirerande motspelare.