boppniagar för kommande dagar. Wärden för den sista buteljen stod lutad öfwer gas sen, i afsigt att fyla dem; men en mops, som, näswist nog, hoppat upp vå en stol helt nära derintill, skällde på honom, förmodligen endast derför att han spillde lila mycket bredwid. På sidan om denna scen siodo twänne unga lejon, med händerna hwilande på hwarandras axlar, liisom för att siöda hwarandra, ehuru de ide tänkte derpä, utan endast på den wänskap, fom för ögonblicket lifwade dems — Käre broder, yttrade den ene. — Redlige bror, swarade den anore. — Du år min bäste wän, en wän, fom — Låtom oss dricka, min bror. Jag är så glad, så upprörd, att jag rigtigt kan gråta af alädje, att ha! träffat en menniska, fom förstäår mia, fom begriper mig, som ... Skål min bror! i Man klingade och tappade glasen på golfwet. Mitt emot hwarandra wid bordet såg man en ung ertra ordinarie och en student, båda twå siadda på refan hem till fina föräldrar, efter ett års fränwaro. Med glasen i ena Handen, och cigarren i den andra, talade båda twå på en och fame ma gång. — Jngen kan högre än jag älska mitt få ... Mitt fäderne ... stammade dar ene ... mitt fädernesland. En skäl för ... — Mana herrar, yttrade den andre; jag ber er, mina herrar, att få yttra ett ord. Såsom embetås och tjensteman ... mina herrar ... Det war ertraordinarien, fom talade, — Konglig Majestät och kronan. mina herrar, fortfor han; ett herrligare foster .. — Tyst ropade den förre; jag höll på att föreslå en stäl, will jag minnas. — Ctt herrligare fosterland än wårt Swi Han, hickude. — Än wårt Swithiod; men jag will wara fäordig. En skål för.. .. ö Han hickade äter. — För Konglig Majestät ... och för ... kronan ... Härwid Fulle han göra en stor geste med ena handen och tömma glaset, fom han höll i den andra; men tog miste och sto sade i stället cigarren ... olyckligtwis den ändan, hwari det war eld . . i munnen, och slog punschglaset i ansigtet På kamraten midt emot. Glasen woro nu fylda, oh wärden anhöll om sällskapets uppmär amhet, em dan han önskade sjunga en fång. Han ansäg sig sjelf fom en förträfflig Bellmanssängare. Men fom ban bade frvårt att flå på benen, bad han att få sätta fig ned. Sittande fer man ocfå alltid litet mera jovialist ut. För att med tillbörlig, försigtiahet werkställa manös vera, drog ban likwal först stolen till fig. Derefter fattade han stadigt i bordskifwan och twiflade nu alldeles icke på ait experimentet skulle lyckas. Men han hade förbisett att stolen slod wänd med rygg ödet åt Honom och ide med sitsen, hyidan den, då han satte sig ned, stred undan och han föll baklänges, derwid dragande border, med buteljer och glas, öfwer fig. i Under ny oreda oh nytt buller, hrvarune der eder och skrattsalfwor aflöste hwarandra, hjelpte kamraterna honom äter upp. Men han war nu wrod, och farlig i fin wrede. — Jungfru, ropade han, jungfru! Uppasserskan inträdde. — Tag in meta punför bör du, mera