Törsdå det djupa gat penor-erålas LUf Högre wicheshet ån den täncarn fanns : Ca slrim:za af en ewig werld der målad, Så far def ening annorsäds ej brenn, Ad jordisk wetande med klippta wiangar Oroligt swäfwar ifrån ros tid ros; Men högre sångens jublande fig swinaar Och frid åt känslan, ljus åt tnnker bringar Tu mind: den högsta sanning måste tros. 0 . — . . . . . 0 0 Så flyg, o fång, från lyrans gyllne strängar! Ännu fom förr i många brösi du dor, — som wårwind fladdra öfwer blomastreas ärgar, Som stormwind brusa ibland stjernors chor! Sjung fridens lyda i de tysla lunder, lung hemmets glädje midt i mödans twång! bl Men wäxer winden, dånar åstans dunder, Ejung årans fordran, under stiridens funder, Wår sångmd och Balkyria på en gång! LÄ . — . . . . (1 . Lä 6 Och om din fröjd beles, din lek blir hånad I dagens oro, dess myckna kif, Smna du änadå och med en ewia trånad, Forklarad blida mot det böare lif, Det folbeglånita, fom på detta följer, Och göms deri, fom blomman i fin knopp, Com puppan fjäriln i fin beja höljer, Som menskan engeln i sitt sköte döljar, Tils wingen lyfts ur brustet fängsel opp. Och rär du sjunaer hör dur echo klagar, Jall oaturen syskontoner bo, De bida troget fin förlossaings dagar. eminnas ännu paradisets ro. — Till slut når solens fira rund år. gången Och fia natten öfwer jorden stär, Då genom werlden klingar ännn sången, Mea utt stoftets band ej mera fången, Wid lof af Ecrofim tid Gnd ten går! Så fjunger Kranseng dotterson och Graf siröms fon! — Perrligt wittua de merma, unge domsfriska tonerna, att han ej wansläatats, — olt ban af dem båda fått sulllets och känslans Guda:-gåfwor i arf, och att den fosserländsta sången eger en wälgrundad anledning att wid hans lyra fästa de yladaste förhoppningar. (S. T.) -UUe SN